Blunda för det som sker.
Hur ofta tänker man inte "det händer aaaldrig mig"?
Jag är väldigt duktig på att tänka så. För mig är det en typ utav överlevnadsinstinkt. Jag är rädd. Rädd för mörkret, rädd för höga ljud och speciellt rädd för döden. Ordet får mig att rysa.
År 2009 fick min mamma cancer. Första gången jag skriver det tror jag, känns ganska skönt faktiskt. Hon fick bröstcancer vilket idag är vanligt. Min syster ringde när jag var på jobbet. Jag jobbade på förskola och jag kände hur hela min kropp började skaka. Inte min mamma, hon blir inte sjuk! En underbar kollega till mig förstod allvaret och samlade ihop barnen medans jag gick in. Min syster kom för att hämta mig på jobbet. Vi åkte till mamma och pappa, dom bodde då i hammarby höjden, söder om söder i Stockholm. De satt med en varsin rejäl whiskey. Mamma var förvirrad, hennes ögon var inte som de brukar. Pappa utstrålade en osäkerhet som jag inte heller var van vid. Stämningen hemma hos dom den eftermiddagen gjorde att det blev svårt att andas.
Allt gick väldigt fort, operation, cellgiftsbehandlingarna och strålningen var över på ett klick. Kändes det som. Men sanningen är att jag kommer ihåg väldigt lite under den här perioden. Jag kommer ihåg att jag rakade av mammas hår när cellgifterna tog fart. (Världens bästa och världens mest hemska medicin). Jag kommer ihåg att vi var ute och åt på min födelsedag. Jag kollade på mamma som satt i sin peruk. Hon svettades, hon mådde inte bra. Men hon var med, hela tiden var hon med.
Idag är hon med, mer än någonsin. <3
Har börjat följa en blogg;
Man får följa en otroligt stark familj, men det är mamman som bloggar. Hur livet på en minut kan gå från himmel till helvete. Det handlar om Meja, hennes flicka som har cancer.
Har man, om så bara en krona, över varje månad. Så skänk, skänk till barncancerfonden.
Jag tänker skänka till Mejas insamling, den har ni här; http://www.barncancerfonden.se/19251/
Och till Estsers insamling; http://www.barncancerfonden.se/19307/
Allt går till barncancerfonden och inte till de enskilda fallet. På Esters sida kan ni läsa om hennes resa, som tyvärr ger mig magont men det är en mamma och pappas verklighet. De har nog också tänkt "det händer aldrig oss"..
Godnatt på er.
Ps: Cancer är till för att utrotas! Ds
